I denna intervju med årets ambassadör och stipendiat Caroline Bjarnevi, 36 får vi lära känna henne lite mer på djupet och ta del av hennes tankar om sin idé och framtidsplaner i sin roll som sjuksköterska.
Caroline, vill du berätta lite om dig själv och din bakgrund?
Jag är född och uppvuxen i Stockholm och flyttade hemifrån som 16-åring för att studera barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet på Gotland. Efter gymnasiet jobbade jag som reseledare några år och spenderade tid i Tunisien och Costa Rica, där jag träffade min man och redan efter några år fick vi vår första son. Idag har vi fyra barn tillsammans och bor i Stenhamra på Ekerö. Resa är något jag älskar och det saknar vi att göra nu under pandemin. Andra intressen är att baka och umgås med familj och vänner. Vardagen kan vara ganska stressig med studier och logistik med barnens förskola, skola och aktiviteter så när jag behöver koppla av tar jag mig ett bad, bakar eller går en långpromenad med hunden med trevligt sällskap i lurarna.
I cirka åtta år arbetade jag som barnskötare men sadlade om och studerar nu på sjuksköterskeprogrammet på Röda Korsets Högskola. Jag har sista terminen framför mig och hoppas att sista praktiken blir inom palliativ vård som jag är mest nyfiken på av alla områden som finns inom sjuksköterskeyrket.
Du vann med din idé ”Minnesalbum med musik”, berätta om den och hur den utvecklades.
Tanken med minnesalbumet är att den ska vara enkel men värdefull. Det är ett album som du ska kunna hålla i handen och personifiera genom att implementera små ljudfiler, musik eller egeninlästa texter tillsammans med bilder. Tanken är att bilderna tillsammans med ljudet ska stimulera gamla minnen och väcka känslor, minnen och glädje hos den äldre.
Idén kom till mig en kväll när jag nattade mina två yngsta barn och jag reflekterade över min egen reflektion över att läsa samma saga varje gång. Vi lyssnade på Astrid Lindgrens bok och det slog mig att Astrids inlevelse, engagemang och närvaro att förmedla berättelsen är jätteviktigt och tänkte att detta kan vara något att applicera inom äldreomsorg och demensvård. Jag skickade in en ansökan samma kväll.
Vad har du för mål och ambitioner med din idé?
Jag tror mycket på idén och att den skulle göra skillnad på marknaden eftersom det är en produkt som skulle bidra till trygghet, stärka identitet och minska känslan av ensamhet. Speciellt i de fall där närstående och vårdtagare inte har möjlighet att träffa varandra så ofta.
Har du planer på hur din idé kan utvecklas?
Jag ser mig inte själv som en entreprenör utan jag vill vara nära människor och jobba på plats. Det skulle vara av intresse att komma i kontakt med personer som har mer kunskap hur delarna med den fysiska boken och ljudfilerna kan samverka och kan hjälpa till att ta fram en prototyp och utveckla produkten.
Vad inspirerade dig till att studera till sjuksköterska?
Som för många andra kom tankarna på sjuksköterskerollen när jag själv var i behov av vård och insåg vilken skillnad det är på bra och dåligt bemötande. När jag var med om min första förlossning kände jag detta är något jag vill göra och bidra till. Vår son föddes med njurproblem och vi spenderade mycket tid på sjukhus hans första år, då blev det återigen tydligt med vikten av bra bemötande, att bli lyssnad på och tagen på allvar.
Sen tog det tio år tills jag bytte bana, men tankarna på yrket fanns där tidigt som sagt.
Så vad som inspirerar mig än idag, är att göra skillnad och ge ett bra bemötande.
Vad betyder sjuksköterskeyrket för dig? Vad är det som gör det ett roligt yrke?
Återigen, att få göra skillnad på riktigt! Det finns en stor stolthet i yrket som jag vill vara en del av. Under dessa tre år som sjuksköterskestuderande har jag träffat människor, varit med om möten, fått erfarenheter och hört berättelser som har givit mig otrolig inspiration och har utvecklat mig enormt.
Vad motiverar dig?
Just nu vill jag bara bli klar med studierna, jag är redo att komma ut och arbeta med det jag vill. Det finns så många områden jag vill prova på som sjuksköterska att det känns som mitt liv inte kommer att räcka till!
Du har tidigare nämnt att du har ett intresse för palliativ vård, vad kommer det intresset ifrån?
Så länge jag kan minnas har där alltid funnits många äldre människor omkring mig som har betytt väldigt mycket, min farmor var en av dem. När jag var 10 år hade jag en bästa kompis som var 70 år. Efter att ha träffat min man ”adopterade” jag hans mormor och morfar kan man säga. Hans mormor och jag var väldigt nära och när hon gick bort så lovade jag henne att inte glömma bort morfar. I flera, flera år var jag och mina yngsta barn hos honom minst en gång i veckan. Vi bakade, fikade och pratade och det var så fint att se honom tillsammans med barnen. Där någonstans insåg jag att när de äldres liv börjar ta slut så måste de ju vårdas på ett annat sätt. En annan sorts kontakt där det finns lite mer hjärta och där vården får vara lite mer långsam. Jag vill att det ska vara värdigt.