Hej Charlotta George, Nationell chefssjuksköterska i Sverige! Kan du berätta lite om din bakgrund och din resa mot den roll i arbetslivet du har idag?
Jag började sjuksköterskeutbildningen i slutet av 80-talet och blev färdig 1990. Jag hade haft en längtan om att bli sjuksköterska under många år, så det var ett ganska självklart val för mig. Min första arbetsplats var på Danderyds sjukhus, på akutintaget för vuxna, och efter ett par år gick jag över till att arbeta med barn på barnakuten och barnmottagningen. Efter några år, 1995, gick jag en vidareutbildning i intensivvård och anestesi och därefter började jag arbeta på Karolinska, på deras neurointensivvårdsavdelning. På den tiden fanns inte Astrid Lindgrens barnsjukhus, så vi vårdade barn också, det var tufft, men otroligt lärorikt.
Jag kände ganska tidigt att jag var utvecklingsintresserad och ville arbeta med olika förbättringsarbeten. När jag hade vidareutbildat mig inom intensivvård fanns också möjligheten att bygga på med neurokirurgiskomvårdnad, så det gjorde jag. Sedan gick jag en forskningsförberedande kurs för att kunna fördjupa arbetet ytterligare. Det var så det började, när jag riktade in mig på vårdens utveckling.
När jag var på väg tillbaka från föräldraledighet, precis i början av 2000 fick jag möjligheten att arbeta som projektledare för ett forskningsuppdrag som rörde läkemedelshantering. Det gjorde jag på deltid samtidigt som jag fortsatte vara föräldraledig fram till 2001. På den tiden arbetade vi i treskift och man jobbade varannan helg eller var ledig två helger av fem, en arbetssituation som var ganska pressad i kombination med att ha små barn. Vi bodde i närheten av Nacka sjukhus, så jag hörde av mig till dem och frågade om de hade behov av en utvecklingsintresserad intensivvårdssjuksköterska. Efter några veckor hörde sjukhuschefen av sig och berättade att de gärna ville ha en utvecklingschef, att de tagit över driften av sjukhuset och höll på att byggda upp verksamheten. Jag tackade ja till den rollen och tog tjänstledighet från Karolinska. Det blev ett steg ifrån det kliniska arbetet till en mer administrativ roll som det tog flera år att vänja sig vid.
Under mitt första år arbetade jag på alla enheter i organisationen för att lära känna både personal och verksamhet, men också för att få en insikt i rutinerna för att förstå vad som kunde utvecklas och stärkas. Parallellt med det administrativa fortsatte jag sedan att arbeta kliniskt en till två dagar i veckan, men i takt med att åren gick och verksamheten växte sig större blev det svårt att hålla kvar det kliniska arbetet och jag blev i stället kvalitet- och utvecklingschef på heltid.
Under de tio därpå följande åren var jag chef och hade ansvar för patientsäkerhet, kvalitet och utvecklingsfrågor. Från början hade vi verksamhet på Nacka sjukhus men efter hand byggdes en hel vårdkoncern upp, vilket innebar verksamheter på tre olika sjukhus men även flera primärvårdsenheter, akutmottagningar, dialysverksamhet, specialistmottagningar, diagnostik och företagshälsovård ingick. Det blev en vårdkoncern som Aleris AB tog över efter tio år. Under dessa tio år hade jag ingått i en sjukhus- och koncernledning och förstås lärt mig väldigt mycket.
När vi lämnat över till nya ägare för verksamheten var jag nyfiken på många olika områden, därför arbetade jag som verksamhetskonsult under ett par år. Som konsult fick jag vara i många olika verksamheter. Både på regionövergripande nivå och på sjukhus hade jag uppdrag som verksamhetsutvecklare och projektledare. Ett av uppdragen handlade om att ta fram Region Stockholms patientsäkerhetsutbildning för mer än 50 000 chefer och medarbetare. Det var ett spännande arbete i nära tre år.
När började du arbeta med patientsäkerhetsfrågor och de mer övergripande vårdfrågorna på Socialstyrelsen?
År 2014 fick jag möjlighet att samordna och leda arbetet med patientsäkerhet på Socialstyrelsen. Året innan hade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) bildats och tillsynen och ansvaret att hantera allvarliga händelser enligt lex Maria gick över till IVO. Socialstyrelsen blev en kunskapsmyndighet med bland annat ansvaret för att ta fram föreskrifter, nationella riktlinjer, vägledning och kunskapsstöd samt statistik och utfärdandet av legitimationer till många yrkesgrupper i hälso- och sjukvården. Det var i den fasen jag började på Socialstyrelsen.
Jag fick rollen som sakkunnig på Socialstyrelsen och började arbetet hösten 2014. Efter ett år hade vi gjort en första kartläggning av behoven och tagit fram en intern handlingsplan, som generaldirektören fattade beslut kring.
Kort därefter, 2015, fick jag möjligheten att axla rollen som Chief Nurse Officer. Det var en väldigt okänd roll då som jag inte kände till men det fanns en stor möjlighet att själv påverka och utforma arbetet. CNO är en roll som Världshälsoorganisationen (WHO) vill att medlemsländerna har. De vill att man har en chefläkare, en chefsjuksköterska och en cheftandläkare i varje land som är vägen in till landet. Vi hade tidigare använt den rollen genom att delta i internationella möten. Man åkte på EU-möten när de var ordförandeskap i de olika länderna och när WHO hade sina möten, så det var en ganska nedtonad roll. När jag blev erbjuden rollen som CNO kände jag att ska jag tacka ja vill jag också kunna arbeta med den, för att få möjlighet att utveckla och stärka sjuksköterskor och omvårdnad. Det fick jag möjlighet att göra och även att kombinera den med rollen som sakkunnig i patientsäkerhet. Nu har jag arbetat med detta i nio år.
Jag har aldrig sett att jag har gjort en karriär, jag har bara varit nyfiken på att jobba med utvecklingsfrågor och kunna vara med och utveckla vården och lära mig nya saker. Jag tror att det är nyfikenheten och den här drivkraften att utveckla som har lett mig framåt.
Så din roll som sakkunnig i patientsäkerhetsfrågor och din befattning som Nationell chefssjuksköterska, CNO, är två parallella spår?
I sakkunnigrollen har jag ansvar för att leda myndighetens arbete med patientsäkerhet. Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att nationellt samordna och stödja arbetet med patientsäkerhet i landet och jag är ansvarig för det uppdraget. Det gör jag inom min roll som sakkunnig. Sedan har jag också ansvaret att vara Nationell chefsjuksköterska. Det har ett helt annat ansvarsområde och är kopplat till omvårdnadsfrågorna, och att vara sakkunnig för patientsäkerhet, det rymmer ju alla yrkeskategorier och alla personalkategorier.
Du leder det Nationella rådet för patientsäkerhet, kan du berätta mer om hur ni arbetar och vem som ingår i det Nationella rådet?
Socialstyrelsen tog initiativ till att samverkan i ett Nationellt råd för patientsäkerhet våren 2020. Det är sammanlagt 15 aktörer med i rådet. Tio myndigheter och ett antal nationella organisationer som Löf (regionernas ömsesidiga försäkringsbolag), Patientnämnder, SKR samt företrädare för regioner och kommuner. Syftet med rådet är att få kraft i genomförandet av den nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet och samordna nationella aktiviteter och insatser.
Ett nationellt nätverk för chefsjuksköterskor finns sedan våren 2020.
Jag tog initiativet till att bilda nätverket tillsammans med ett par andra regionövergripande chefsjuksköterskor för några år sedan. I Sverige har vi inte haft traditionen att ha regionala chefsjuksköterskor, det är inte ett krav att det ska finnas en chefsjuksköterska i varje regionledning eller sjukhusledning. När jag inventerade hur många det fanns såg jag att det fanns ett par chefsjuksköterskor i region Östergötland och någon i region Örebro och Gävleborg, men annars var det väldigt sporadiskt. Men så fort vi bildade nätverket började antalet deltagare växa, nu är vi mer än 30 personer i nätverket. Alla kallas inte för chefsjuksköterska men det som är gemensamt är att personerna har ett omvårdnadsutvecklingsansvar och många gånger är det kombinerat med patientsäkerhet och ett verksamhetsutvecklingsansvar. De flesta chefsjuksköterskor har också ett nära samarbete med chefläkarna i regionen.
Under 2023 fokuserade man bland annat på att stärka patienters och närståendes delaktighet och involvering i sjukvården, hur kan det målet gå från ord till handling.
Det handlar mycket om att uppmärksamma frågan, genom att exempelvis lyfta området i den nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet.
Det är både ett globalt prioriterat område men det är också en av våra grundläggande förutsättningar i den nationella handlingsplanen för patientsäkerhet. Vi har fyra grundläggande förutsättningar i den nationella handlingsplanen. Den rör alla yrkeskategorier och det är landets första nationella handlingsplan inom patientsäkerhet som Socialstyrelsen fick i uppdrag av regeringen att ta fram 2018, den löper fram till 2024. Här har vi lyft upp patienter och närstående som medskapare, så det är något vi jobbar med väldigt konkret nu, att öka medvetenheten om och vad det kan innebära. Allt ifrån att i själva vårdmötet, oavsett vilken yrkesroll du har, ha hela människan framför sig, alla människans dimensioner och mål. Vi tar fram olika typer av utbildningar, vägledningar och kunskapsstöd.
Den 17 september var det den internationella patientsäkerhetsdagen och temat 2023 var just patientens och närståendes medverkan. Vi brukar bjuda in till en nationell patientsäkerhetsdag och 2023 genomfördes denna den 12 september. Konferensen är till för alla som leder, samordnar eller har ansvar för patientsäkerhetsarbetet i regionen och kommuner och den blir fullsatt direkt. Vi lyfter upp föredrag och presentationer från olika delar av landet där alla har kommit långt. Under 2023 års konferens medverkade bland andra sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson och generaldirektören för Inspektionen för vård och omsorg, Sofia Wallström.
Är den internationella patientsäkerhetsdagen något ni går ut och pratar om?
Ja, absolut! Vi har en nationell patientsäkerhetsdag varje år i september och i 2023 var ”patienten och närstående för en säker vård” temat för dagen. Varje år tar vi också fram kampanjmaterial som publiceras på vår webbplats och som även sprids till olika organisationer, regioner och kommuner, som i sin tur kan sprida våra bilder och infografik vidare. Vi vill jättegärna att detta kampanjmaterial används.
Går det att beskriva rollen som Chief Nurse Officer? Hur ser arbetet ut i det lilla respektive stora perspektivet?
WHO vill att det ska finnas en CNO i varje medlemsland, men alla länder har inte det. Så är det även i Europa och i Norden, det kan i stället vara så att man skickar olika personer på möten och att man hanterar den här frågan på olika sätt. I Sverige har vi haft den här rollen i ungefär 20 år.
Det är en fördel att ha rollen under flera år för när man arbetar i de här sammanhangen tar det tid innan man orienterat sig på alla olika nivåer, nationellt, nordiskt, i EU och globalt i tex WHO. Det är olika typer av grupper och olika typer av grupperingar man ingår i och också rollen, vad man pratar om och på vilket sätt?
WHO har också tillsatt en global chefsjuksköterska. Under fem år har de haft en chefsjuksköterska som hette Elisabeth Iro. Nu har hon precis klivit av och i vintras tog Amelia Latu, en ny chefsjuksköterska, vid. Oftast kallar WHO till globala möten varje eller vartannat år, då bjuds alla medlemsländer in och skickar sina representanter. Under dessa möten diskuteras olika policyfrågor och prioriterade områden, allt arbete som vi gör inom ramen för WHO kopplar ju till WHO:s övergripande strategier. Ett exempel är ”Time to Act” som rör kompetensförsörjningfrågor. Man jobbar med de globala målen, en god hälsa och välbefinnande för alla. Oavsett vem du är, oavsett var du bor ska du ha tillgång till sjukvård. Detta är frågor som är helt grundläggande för WHO och det är därför de här frågorna för sjuksköterskor och barnmorskor är så viktiga för WHO. I många av utvecklingsländerna är sjuksköterskans kompentens oftast den högsta medicinska kompetensen medborgaren eller befolkningen möts av och det räddar liv. Barnmorskor och sjuksköterskor spelar en så otroligt viktig roll globalt sett, just för att nå de globala målen
Det är på en hög nivå besluten fattas. Hur genomförs de här stora målen och besluten som tas i WHO?
WHO har ett beslutande organ som heter världshälsoförsamlingen, WHA och där sitter alla medlemsländers regeringsföreträdare och nominerade personer. Man har möten varje år, eller oftare, det kallas World Health Assembly. Det brukar vara en vecka till tio dagar i maj och sedan har man regionala träffar under året. Där fattas många av de här besluten, beslut som om hur man hanterar pandemin, beslut om hur man hanterar smittsamma sjukdomar eller hur man hanterar de stora folkhälsosjukdomarna till exempel. Det fattas beslut om resolutioner där. Sedan arbetar varje land utifrån sina prioriterade områden och sin politik och de globala resolutionerna är vägledande. Alla myndigheter arbetar med de globala målen och då vävs de in i regeringsuppdrag och beskrivningar och de kunskapsstöd som vi tar fram som stöd till hälso- och sjukvården.
Hälso- och sjukvården möts aldrig av att WHO har sagt att vi ska göra ”det här”, utan det omvandlas i en lång rad av processer, från det internationella, till det europeiska, till det lokala på nationell nivå och sedan till regioner, kommuner och myndigheter.
Hur följer WHO upp hur medlemsländerna arbetar och görs det särskild uppföljning för sjuksköterskor?
WHO har tillsammans med företrädare från medlemsländerna arbetat fram en global strategi för att stärka sjuksköterskor och barnmorskors yrkesutövning. Vi har identifierat olika målområden och sedan har det utvecklats regionala ”roadmaps” och handlingsplaner som stöd i arbetet på nationell nivå.
WHO följer utvecklingen bland annat genom olika enkätundersökningar. WHO är även indelat i olika regioner, som Sydamerika, Nordamerika, Asien, Europa etc. I de här regionerna har man bildat olika nätverk, i den europeiska regionen är vi 53 länder. Vi ses var sjätte vecka, digitalt och fysiskt. Det görs också olika indikators uppföljningar, bland annat i OECD,
OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development). Det är en internationell organisation med 38 medlemsländer som följer upp olika globala indikatorer.
Handlingsplanen har vi sedan använt som underlag i diskussioner med det nationella nätverket av regionala chefssjuksköterskor. Den handlar om utbildning, ledarskap, vårdkvalitet och arbetsmiljö och förutsättningar. Den globala strategin och handlingsplanerna syftar till att ge en god hälsa och välbefinnande till så många människor som möjligt jorden runt, att prioritera rätt resurser.
När Sverige var ordförandeland i EU stod jag och min chefläkarkollega och cheftandläkarkollega värd för det europeiska mötet och då bjöd vi in alla de länder som ingår i EU och sedan Storbritannien, Norge, Schweiz, Island och Lichtenstein. Det var 34 länder som bjöds in och vi träffades under två dagar i maj.
En sista fråga, det går inte att undgå att det sker en stor personalflykt bland sjuksköterskor. Finns det någon plan för hur man ska kunna behålla personal med stor yrkeserfarenhet?
Regeringar har tagit initiativ till ett nationellt vårdkompetensråd och det arbetet samordnas här från Socialstyrelsen. Ann-Marie Larkö leder rådet som får uppdrag av regeringen. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram en nationell handlingsplan för kompetensförsörjningen.
Det ligger också i målen i den här globala strategin, även Svensk sjuksköterskeförening har var varit med och brutit ner den globala strategin till den svenska och tagit fram en handbok för politiker om hur vi resonerar kring de här områdena och vad Svensk sjuksköterskeförening också kan göra för att stödja.
Jag tror att det behöver göras ett stort arbete på alla nivåer, nationellt, regionalt och lokalt. Egentligen behöver varje sjukhus eller varje vårdverksamhet jobba med de här frågorna och fundera på vad gör vi för att behålla, rekrytera och utveckla våra medarbetare på bästa sätt? Vilka forum finns det för att diskutera omvårdnadsfrågor? Har vi omvårdnadsråd, har vi sjuksköterskor i ledningsgrupper på olika nivåer? Hur säkerställer vi att omvårdnaden får plats och resurser att bedrivas på ett gott sätt? Hur följer vi upp vår omvårdnadskvalitet, hur visar vi upp våra resultat? Detta är ett jätteviktigt arbete, det är också något vi har drivit här på Socialstyrelsen, att ha ett sätt att dokumentera och följa upp.
Det finns en internationell klassificering som heter ICNP som är en internationell klassificering för just nursing och hur vi beskriver det arbete som vi gör. Det är jätteviktigt att vi kan beskriva det på ett enhetligt sätt, så att man faktiskt kan utvärdera och följa upp det i kvalitetsregister och säga att gör vi de här insatserna så ser vi att vi förebygger ohälsa och skador och så vidare, och att vi får en högre livskvalitet. Det är resultat som vi behöver kunna visa. Vi har otroligt mycket indikatorer och kvalitetsregister i Sverige, men det är inte alla som rymmer omvårdnadsindikatorer. Det är en utveckling som vi sjuksköterskor själva behöver driva, vi kan inte tro att andra yrkesgrupper driver vår utveckling. Därför är det så viktigt att ha ett ledarskap för omvårdnad på många olika nivåer som är motorer, som säkerställer att omvårdnaden är synlig.
Det tar tid att genomföra förändringar, särskilt inom sjukvården där det fortfarande finns en tydlig hierarki. I denna struktur har sjuksköterskor en särskild plats. Det är viktigt att vi tillsammans arbetar för att skapa en mer jämbördig arbetsmiljö där varje medlem i teamet ses som en ovärderlig resurs. Oavsett om det handlar om undersköterskor eller sjuksköterskor, är alla yrkesroller viktiga för att ge bästa möjliga vård till patienten.
Jag tror att människor kommer ställa högre och högre krav på att bli bemött utifrån sina behov och förutsättningar. Ännu har vården inte riktigt anpassat sig till det utan man kör på mycket med sina invanda rutiner. Vi behöver hjälpas åt att ge befolkningen verktyg att ställa krav på vården för att den ska utvecklas.
Vill du lära dig mer?