Hej Josefine, vem är du?
Jag heter Josefine Caesar, är 33 år gammal och bor i Kil tillsammans med min sambo Markus Holmgren och vår urgulliga valp Greta. Jag är en rosa, glittrande, envis och kreativ person som gillar att skapa både digitalt och sittandes hemma i mitt pysselrum med limpistolen eller symaskinen. Meningen ”Oj, det där var fint, men det är nog inte så svårt att göra själv” är något man ofta hör ifrån mig. Jag är en person som har svårt att sitta still, gillar inte att vara ensam och tycker att det mesta är roligt. Jag läser gärna böcker (men bara romantiska), är gärna ute i naturen, umgås med familj och vänner, går på hockey, musikaler och teater.
Du har arbetat som undersköterska under 10 år. Vad innebär ditt nuvarande arbete? Arbetade du med något annat tidigare och vad inspirerade dig i så fall till att byta till vårdsektorn?
Jag började sommarjobba på ett äldreboende i Säffle för snart 15 år sedan, där var jag kvar som timvikare och sommarjobbare i 5 år. Under tiden utbildade jag mig till Grafisk designer men insåg efter utbildningen att hur intresserad jag än är av design och data så ville jag hellre jobba med människor än med datorer. Då var det ingen tvekan om att det var undersköterska jag ville bli. Så jag började jobba som timvikarie i hemtjänsten i Karlstad samtidigt som jag läste till undersköterska. Under sista terminen hade jag praktik på Centralsjukhuset i Karlstad, på en Kirurgavdelning med akut- och trauma och kärlpatienter. 9 år senare är jag kvar på den avdelningen. De senaste åren har jag jobbat enbart natt och trivs jättebra med det.
Upplever du att innovationsarbete är något som uppmuntras på din arbetsplats?
Jag tycker att min arbetsplats är tillåtande när det gäller innovationsarbete. Har vi ideér för att förbättra eller underlätta vårt arbete så tar det tacksamt emot av chefer och kollegor och man blir lyssnad på.
Hur ser du på din framtida roll inom vården? Finns det specifika områden eller utmaningar du brinner särskilt för?
Just nu är jag väldigt nöjd där jag är. Jag trivs på kirurgen där jag jobbar. Jag trivs med patientgruppen och att det är snabba puckar och mycket som händer. Det jag framförallt gillar är hur mycket vi undersköterskor får göra och nära vi och sjuksköterskor jobbar med varandra. Att vi hjälps åt och verkligen jobbar som ett team. Jag trivs jättebra med mina kollegor och det är som om att jag åker till jobbet varje pass och ska träffa kompisar.
Med tanke på att vi blir både äldre och sjukare i Sverige så har jag svårt att se hur kroppen ska kunna orka vara ute i vården och jobba hela arbetskarriären. Speciellt med tanke på den arbetsmiljön, belastningen och de ekonomiska förutsättningar vi har just nu. Så den dagen min kropp börjar säga stopp så skulle jag vilja utbilda mig till vårdlärare och jobba på gymnasiet. Jag gillar att lära ut och tycker det vore roligt att jobba med ungdomar. På så sätt kan jag dessutom bidra till vården genom att utbilda framtida undersköterskor.
Som vinnare av Queen Silvia Nursing Award är du ambassadör för tävlingen under ett år, har du några tankar om den rollen? Är det något särskilt du hoppas få möjlighet att prata om/lära dig mer av under detta år?
För det första så är jag oerhört stolt över att få vara ambassadör under året. Jag ser fram emot det och tycker det ska bli kul och spännande. Jag ser fram emot att dela med mig av mitt yrke och hur det är att jobba enbart natt. Jag hoppas att få mer insikt i Drottning Silvias arbete inom demensvården, att få ökad kunskap om demens är alltid kompetenshöjande då dessa personer finns överallt i samhället, så även där jag jobbar. Jag ser också fram emot att få mer kunskap om stiftelsen och dess arbete och så att jag ska kunna förmedla ut detta på mina sociala medier så att fler får kunskap om och få upp ögonen detta.
Hur kom du fram till din vinnande idé, "ett hjälpande glas", och vilken skillnad tror du det kan göra?
Ett problem jag observerade tidigt i yrket som undersköterska var att det var svårt för många äldre att dricka ordentligt ur vanliga dricksglas. Många har nedsatt rörlighet i nacke/hals/huvud och problemet blir tydligt när en person med denna funktionsnedsättning inte klarar av att luta huvudet bakåt på samma sätt med en person med full rörlighet. Samtidigt som man inte orkar att luta huvudet bakåt så tar näsan i kanten på motsatt sida från där man dricker och man får inte i sig all vätska i glaset. Detta problem blir extra tydligt de gånger jag själv har varit behjälplig vid måltider. Det kan också vara så att man till exempel har en rullstol med högt nackstöd som gör att man begränsas i sin rörlighet.
De injobbade hjälpmedel vi har att tillgå idag är sugrör eller pipmugg och endel i problemet ligger i att en pipmugg saknar värdighet. Ofta är de tillverkade i någon mjukare plast och de jag stött på är ofta lite grumliga i färgen alternativt så tillverkas det i olika färger och känslan är inte alls att de ska passa en vuxen person. Många av våra äldre och dementa bor idag hemma länge och både för anhöriga och den med nedsatt funktion i nacken kan det kännas jobbigt att behöva anpassa en sådan basal sak som ett glas till en måltid.
Med det här säger jag inte att pipmugg och sugrör är hjälpmedel som inte behövs, men om ett annat alternativ fanns så tror jag många skulle välja det istället och jag tror att många som sitter och kämpar på med vanliga glas idag skulle få det lättare och både våra äldre och anhöriga skulle känna lite mer samhörighet och värdighet kring åldrande. Det här glaset kan dessutom vara skillnaden på att man kan dricka själv istället för att behöva hjälp. Och det är ju det vi vill sträva efter, att bevara en persons egna funktion. Så förutom att det är ett funktionellt hjälpmedel så ska det också kännas inkluderande och skapa gemenskap.
Vad eller vem har varit din största inspirationskälla/mentorer under din resa inom vårdsektorn?
Jag jobbade med två undersköterskor som heter Mona och Gudrun när jag jobbade på äldreboende i Säffle, innan jag själv var utbildad. Det var nog framförallt de som fick mig att älska yrket. Du vet de där personerna som jobbat inom yrket i en evighet och fortfarande brinner för det de gör och som gör det där lilla extra varje arbetspass, för att de vill. Det är inspirerande både att se omtanken de gav de boende men också för att det var, och är, jätteroligt att jobba vid sidan av sådana personer. Jag som då 18 åring lärde mig jättemycket om hur man tar hand om andra personer, respekten för äldre och respekten inför yrket. De blev liksom förebilder för hur jag vill vara som undersköterska och den energi jag hoppas på att utstråla till både patienter, anhöriga och mina kollegor.
Jag tycker att det finns minst en eller ett par sådana personer på varje arbetsplats jag har varit på och jag skulle säga att det är den sortens personer som inspirerar mig. En person som är som en Mona eller Gudrun.
Hur har din arbetslivserfarenhet (som USK) format din syn på vården och undersköterskeyrket?
Återigen att vara 18 år gammal, läsa media på gymnasiet i tron om att man ska göra karriär inom data, men sen får man sommarjobb på ett äldreboende - det kändes sådär! Inte trodde jag då att jag skulle välja att utbilda mig till undersköterska. Då skulle jag återigen säga att det är sådana undersköterskor som brinner för sitt jobb som har format min syn på yrket och att det är de som fått mig att vilja jobba inom vården.
Jag tror att många, inklusive mig själv som 18 åring, kan missförstå och tro att de som jobbar som undersköterskor har det som sista utväg eller är tvingade in i yrket. Men det stämmer inte alls. Det är så många duktiga personer i yrket som verkligen gör skillnad. Och framförallt har jag fått lära mig att undersköterskeyrket är så mycket mer än personlig omvårdnad.
Att arbeta inom vården kan vara både givande och krävande. Hur hittar du balans mellan ditt professionella liv och ditt privatliv? Finns det några särskilda intressen eller aktiviteter som hjälper dig att varva ner och hålla motivationen uppe?
När jag började jobba på kirurgen så gjorde jag 3-skift, alltså både dagar, kvällar och nätter. Det fungerade inte jättebra för mig som är både otroligt morgontrött och hade svårt att sova mellan passen när jag gjorde kväll och sedan dag. Jag fick då möjlighet att gå över till att bara jobba natt. Markus var kritiskt till det först för han tyckte redan att jag var så trött jämt och han kunde hitta mig sovandes på mattan i sovrummet på eftermiddagarna. Vi bestämde att jag skulle testa göra natt i ett halvår och det har varit räddningen för mig både för mig personligen och för mitt privatliv. Det underlättar att jag jobbar alltid samma tider, jag har kommit på ett sätt med sömnen som fungerar för mig och jag och Markus får mer tid tillsammans.
Min stora utmaning när det gäller återhämtning mellan jobb är att hjärnan behöver göra saker hela tiden samtidigt som kroppen behöver sitta still och göra ingenting. Jag har blivit lite bättre på att lyssna på kroppen de senaste åren och de kreativa intressena gör det lättare att vara hemma en dag och småpyssla med en ljudbok i öronen.