Hej Stefan, vem är du?
Jag är en 47-årig tvåbarnspappa som är född och det mesta uppväxt i Eksjö. Här bor jag numera i ett hus som jag succesivt renoverar och försöker återställa till sina forna glansdagar. Min son, Samuel, är 23 år och utflugen till eget bo. Och sen har jag min lilla funkistjej, Sofia, som är 15 år och växelvist boende hos mig. Huset jag bor i köpte jag av min pappa så i detta hem startade jag det som blev lite av mitt signum i livet, 1984 greppade jag ett par trumstockar för första gången och sedan var jag fast så stora delar av mitt liv har innehållit musik och teater på olika vis.
Du är snart färdig sjuksköterska men har haft ett annat yrkesliv tidigare. Vad arbetade du med tidigare och vad inspirerade dig att byta karriär till vårdsektorn?
Jag är utbildad undersköterska, brandman och journalist och har genom livet arbetat med en rad olika yrken. Det har varit väldigt varierande yrken - från lagerarbetare till journalist, från butikssäljare till enhetschef, från vaktmästare till butikschef. Den röda tråden har varit att jag på olika vis jobbat med människor, i alla dess former och åldrar.
Jag älskar möten med människor, jag drivs av en genuin nyfikenhet – var hjärta bär en historia. När jag jobbade som enhetschef på ett studieförbund och i princip åt varje lunch ensam framför en dator så mindes jag tillbaka till ett möte i vården som vi hade när min dotter skulle sövas. Narkossköterskan och narkosläkaren gjorde ett så fantastiskt gott intryck så jag tänkte att ”sån vill jag också vara, en som gör skillnad”. Så jag sökte till sjuksköterska och den 19 januari är det dags för examen.
Har du något råd till sjuksköterskestudenter som precis ska påbörja sina studier?
Det är stundtals tuffare än jag trodde att det skulle vara, mitt råd är att ta hjälp av sina kurskamrater, använda exempelvis Medeasy och andra hjälpmedel som finns tillgängliga vid studierna. Gå på föreläsningar och våga fråga. Men framför allt – ha kul, ha inte för höga krav på dig själv och tänk att varje dag som går är en dag närmare examen, varje tenta som görs är en mindre mot slutmålet. Och om man misslyckas på en tenta är inte det hela världen.
Nu när du alldeles snart är legitimerad sjuksköterska, hur ser du på din framtida roll inom vården? Finns det specifika områden eller utmaningar du är särskilt intresserad av?
När jag började studera var jag superfokuserad på att läsa vidare till anestesi-/narkossjuksköterska – nu vet jag inte riktigt vad jag vill göra när jag blir stor. Jag har en tjänst på ELSA-enheten i Eksjö som jag verkligen ser fram emot att börja på, det är en enhet som bemannar olika kliniker i 6 månaders intervaller. Det påminner lite om en AT-tjänst, vilket gör att man får möjlighet att testa olika kliniker och inriktningar men ändå ha en fast punkt i enheten.
Kan du berätta mer om din vinnande idé? Hur kom du på idén och vilken inverkan tror du den kan ha?
Vid en simulering under studierna agerade vi sjuksköterskor i hemsjukvård. Vi finner vår patient/brukare avsvimmad på sin toalett och ska då påbörja en A-E bedömning. Min kollega tar kommandot och jag ska assistera. När hon ber om utrustning för att kunna göra bedömningar så letar jag frenetiskt i väskan och hittar inte det hon behöver, när jag väl hittar exempelvis saturationsmätaren vill hon ha nästa grej – vilket gör att tiden går. När jag kom hem tänkte jag att detta måste gå att göra på ett bättre sätt. Sedan funderade jag vidare på omhändertagande av personer med kognitiv svikt och vad som skulle kunna lindra deras traumatiska upplevelse i en akut situation.
Som vinnare av Queen Silvia Nursing Award är du ambassadör för tävlingen under ett år, har du några tankar om den rollen? Är det något särskilt du hoppas få möjlighet att prata om/lära dig mer av under detta år?
Åhh, jag ser verkligen fram emot att lära mig mer om demens och kognitiv svikt. Min dotters syndrom innebär i praktiken att hennes nervsystem inte är fullt utbyggt – vilket jag kunde dra paralleller till kognitiv svikt och jag tycker detta är så otroligt spännande. Jag tycker också det ska bli spännande att mötas och prata om hur man kan bryta stigmat som finns kring demens och kognitiv svikt. Jag hoppas även på att via QSNAs oerhörda kompetens och kontaktnät kunna få möjlighet att ta fram en prototyp på min idé.
Du har ännu inte så lång erfarenhet av att arbeta inom vården (som sjuksköterska), vilka är dina framtida mål? Vilka områden är du nyfiken på?
Mitt absoluta mål är att genom mitt sätt att vara och den person jag är kunna få patienter och brukare att känna sig trygga och hörda. Jag har genom mitt yrkesliv arbetat så tätt med människor på olika vis att det är naturligt för mig att möta människor. Och min dotter har verkligen lärt mig att möta och bemöta människor på ett sätt så att alla förstår och mår bra. För att vara helt ärlig så har mina mål och drömmar justerats så många gånger under utbildningens gång att jag tappat räkningen... men ett mål, en dröm jag hade precis vid utbildningens start var att bli sjukvårdare på olika evenemang eller på exempelvis Astrid Lindgrens Värld. Då skulle jag få kombinera mitt intresse för musik och mitt nya yrke – det vore drömmen. Sedan tycker jag det är intressant med hemsjukvård & hemtjänst. Den monteras i mångt och mycket ner av kommuner just nu medans behovet kraftigt ökar – där finns det utmaningar som jag tycker är oerhört intressanta. Hur får man Regioner och kommuner att jobba som ett team istället för som idag att skjuta över problem på varandra så att patienten/brukaren hamnar i ett vårdvacuum och får inte rätt hjälpinsatser.
Vad eller vem har varit din största inspirationskälla/mentorer under din resa inom vårdsektorn?
Under utbildningen har det varit ett gäng kurskamrater som verkligen inspirerat och fått mig att vilja lite till, samt ett flertal av våra lärare som verkligen varit inspirerande och talat oerhört varmt om yrket. Jag har även mött massor av personal under de olika praktikperioderna som varit som otroligt varma och verkligen gör allt för att hjälpa patienter. Jag blir så glad över att se fungerande teamwork – när alla på exempelvis en avdelning förstår att alla olika professioner behövs för att vården ska fungera, när det inte finns någon prestige och allas åsikt räknas.
Vilka råd skulle du ge till de som överväger en karriär inom vården, särskilt de som kanske funderar på en karriäromställning likt din egen?
Bara gör det – det är bara man själv som sätter gränsen att ”vara för gammal”.
Jag har testat mellan 25-30 olika yrken och har inte ångrat en dag att jag valde att studera. Jag har varit ytterst nära att hoppa av studierna när det varit som tuffast, men jag är så otroligt tacksam över mina kurskamrater som peppade mig att stanna kvar. Fördelen med att vara ”lite äldre” i klassen är livserfarenheten och tidigare arbetslivserfarenhet som kommer till god nytta under utbildningen.
Att arbeta inom vården kan vara både givande och krävande. Hur hittar du balans mellan ditt professionella liv och ditt privatliv? Finns det några särskilda intressen eller aktiviteter som hjälper dig att varva ner och hålla motivationen uppe?
Jag tycker att det är en av de största utmaningar man har, att få ihop livspusslet. Jag blev ordentligt ”utbränd” 2012 och är efter det väldigt medveten om mina toleransnivåer för stress och när jag behöver återhämtning. Vår kandidatuppsats handlade just om stress och dess påverkan på patientsäkerhet så jag fick med mig en hel del nya kunskaper genom den. Livet som funkispappa har också gjort mig medveten om när man ska försöka hushålla med energi, genom min dotter har jag fått lära mig att leva här och nu, att inte springa för långt fram med planer och drömmar – njut av att vara här och nu.
Men jag älskar att gå på konserter, teatrar och motorsportsevenemang och att resa och uppleva platser och saker – så mitt löfte till mig själv är att göra lite mer av det för att balansera upp det andra. Och sen att hålla i med fysisk träning, den absolut bästa ventilen mot stress och frustration. Jag har också börjat föreläsa om hur jag gått från att vara en dryg funkofob till stolt funkispappa med allt vad det innebär – det har varit en riktigt bra ventil, att få möjlighet att lyfta frågan om bemötande och inställningar till personer med olika typer av funktionsvariationer.
Min motivation tror jag kommer att hållas uppe av min ständiga nyfikenhet på att lära nytt, att lösa problem eller att vara den där som gör skillnad.